Jag märker att när jag skriver så har det nu på sistone blivit väldigt mycket dystert. Det är synd för jag är inte så dyster egentligen. Jag tror att jag bara är överväldigad av allt jobb. Det tar sådan tid med fördelning, packning, körning av sakerna. 70 banankartonger med saker, tio med böcker och ytterligare drygt tjugo vanliga papperskassar med böcker har vi hittills kört och då har vi ett helt förråd där vi inte ens har börjat fördela sakerna. Jag har inte heller börjat packa upp något förutom två kartonger med kökssaker. Vi har gjort så mycket, men ändå har vi så mycket kvar att göra. Och till det kommer allt som jag ska göra sen.
Vi har bestämt att vissa saker får helt enkelt vara till senare. Det viktigaste är att det som måste vara bestämt för att vi ska kunna leva våra nya separata liv är bestämt. Där har vi inte långt kvar.
Vi planerar att under våren ha dottern halva veckor till att börja med. Vi skyller på att hon är fyra år och en vecka ifrån den ena eller andra föräldern är för lång tid, men för egen del är det framförallt att jag känner att en vecka utan henne vore för lång tid. Så vi börjar med halva veckor och planerar att äta middag tillsammans två gånger per vecka, en gång i vardera hemmet. I samband med dessa tillfällen får vi fortsätta fördelningen, köra saker från det osorterade förrådet och gå igenom. Julsakerna körde vi bara bort dit nu efter julen och bestämde att de delar vi upp i september, det fanns så mycket som var mer angeläget nu än just julsakerna..
Så jag är överväldigad av mängden jobb som är framför mig. Men jag tycker att det ska bli roligt också. Bara det här att sitta och titta i IKEA-appen, åka till Mio, gå in på Hemtex, fundera över vilken mat jag vill laga, vad jag vill göra med mina lediga kvällar när de kommer (för i början kommer jag nog vara allt annat än ledig de kvällar då jag inte har dottern..), vilka rutiner jag vill ta med mig och vilka nya jag vill försöka få till. Jag är angelägen om att jag vill börja på rätt sätt från början, se till att få in nya vanor i mitt nya hem både för mig och dottern. Så att inte de rutiner och vanor som jag inte tycker om (allt för mycket tv-tittande, som accentuerat sista veckorna då vi båda vuxna behövt fördela/sortera/packa utan inblandning, att dottern totalt hatar att se skidor på tv, vilket jag gärna gör, och andra sådana saker) bara hänger med av bara farten och så att nya vanor som att både jag och dottern måste bli bättre på att var för sig och tillsammans plocka undan den skit vi drar fram.. Förhoppningsvis kommer det senare gå lättare iom att jag försöker skaffa gott om förvaring och tänka till när jag väljer möblerna.
Angående dysterheten så ska det dock också erkännas att första månaden efter att vi bestämde om skilsmässan var jag snarast euforisk. Jag tänkte bara på allt som skulle bli bättre, på allt jag skulle slippa, jag såg bara de positiva aspekterna med skilsmässan (och de är många). Sedan har tiden gått och allteftersom har också allt det jag kommer sakna sakta smygit sig in i mina tankar (och det är också mycket). Då har det där euforiska försvunnit och det andra har fått ta större plats. Samtidigt har det euforiska istället ersatts av en stilla glädje och längtan efter mitt liv. Och där någonstans är jag nu. Än har det inte börjat, men snart. Mitt och dotterns liv i vårt nya hem, jag hoppas och tror att det kommer bli bra, men det kommer inte att gå automatiskt utan det kommer att kräva ansträngning. Men det ser jag också fram emot, att få göra saker för mig, på mitt vis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar