Döden del 4

Jag ser på fjärde avsnittet om programmet om döden. Det handlar om barn som dör. Jag borde inte ha sett det. Jag sitter och hulkar.

Jag blir förbannad på läkaren som berättade för föräldrarna att hen hade ett bra besked och ett dåligt. Det bra beskedet var att det inte var lunginflammation. Vad är det för sätt? Det handlar ju om att det tyvärr inte var lunginflammation. Föräldrarna hade gjort vad som helst för att det skulle vara lunginflammation.

Jag tänker på min mormor som förlorade sitt första barn i samband med förlossningen. Jag tänker på min bekant vars första barn dog i magen en vecka innan beräknad förlossning. Det var femton år sedan och de har aldrig vågat ens försöka bli gravida en ytterligare gång. Jag tänker på min kollega vars barn dog i magen i sista delen av graviditeten och hur de inom tre månader var gravida igen och nu har en underbar pojke som precis lärt sig gå. Jag tänker på patienten som var gravid med sitt efterlängtade barn när hon själv fick cancer och var tvungen att göra abort för att få cellgifter.

Jag tänker på min vän som är barnläkare, som jobbar med cancersjuka barn. Jag förstår inte hur hen orkar, men känner samtidigt att jag är så glad att just hen jobbar just där. För hen är underbar.

Jag tänker på dottern. Hur jag under graviditeten sa till maken att om något går fel, om barnet dör i magen, då vill jag att det ska begravas vid min mormors grav. Jag tänker på dottern och ber av hela mitt hjärta att det aldrig ska hända henne något.

Det är inte bra att se den här typen av program när dottern är bortrest. När jag egentligen vill smyga in till henne, lukta henne i nacken, känna lockarna mot min näsa. Värmen som utstrålas från hennes hud.