Döden

Jag har fortsatt se på programmet om döden. Egentligen skulle varje avsnitt kunna medföra ett eget inlägg. Det väcker mycket funderingar. Jag har skrivit ett inlägg om avsnitt fyra, det handlade om barns död. Det ligger dock och väntar på publicering någon/några dagar. Det behöver få gro, jag behöver känna efter att orden känns rätt.

Igår såg jag på två avsnitt, om den döda kroppen och om den plötsliga döden. Idag har jag sett på tre avsnitt, om döden hos barn, om döden som man vet skall komma (när man är sjuk) och om själva dödsögonblicket. Det väcks tankar, jag tänker på möten, på människor jag träffat, på att ge jobbiga besked i yrket. Jag tänker på den plötsliga döden; hjärtstoppen, hjärnblödningarna, trafikolyckorna. Jag tänker på det långa döendet; cancern, hjärtsvikten..

Dagens avsnitt har förutom det egna inlägget om barns död framförallt väckt mina tankar på min egen död. Inte så mycket på själva döendet utan på vad jag kan göra för att underlätta för dem som blir kvar. Jag funderar på om jag borde skriva testamente. På hur jag vill att min framtida begravning ska vara utformad. Nu när jag läser vad jag skriver, och framförallt när jag tänker orden som jag skriver, så låter orden så makabra, så morbida. Men det är så tankarna har gått idag. Jag och maken pratade ofta om att vi borde fylla i Vita arkivet, en slags tjänst som fonus har där man får fylla i hur man tänker med sin begravning. Idag har jag beställt papper för att göra det och jag hoppas att det blir av.

Det viktigaste för att underlätta för de efterlevande har jag dock gjort för länge sedan. Jag har anmält till donationsregistret att jag gärna blir organdonator om det faller sig så. Och det har jag meddelat till exmake, föräldrar och syster. Både muntligt och skriftligt. Det med organdonation förtjänar egentligen också ett helt eget inlägg, och det kommer nog, men sammanfattningsvis kan jag bara säga; se till att dina anhöriga vet vad du vill, oavsett om du vill donera eller inte, det besparar dem så mycket ångest.