Att använda barn som tillhyggen

Disclaimer: Allt nedan är min åsikt, andra kan tycka på andra sätt, jag kan ha fel. Jag tänker dock inte skriva i varenda mening att såhär tycker jag, det ingår liksom i kakan...



Jag är av den uppfattningen att en av de viktigaste uppgifterna en förälder har är att inte göra sitt barn illa.

Därför blir jag så ledsen när jag läser eller hör om föräldrar som använder sina barn som tillhygge i skilsmässor. Jag förstår att det kan bli så ibland när känslorna svämmar över, om man känner sig lurad, sviken, utpressad, utsatt, övergiven. Om man känner sig i underläge gentemot den andre, oavsett om det är pga ekonomi, att den andre har tänkt på skilsmässa länge och sedan överraskat en med en klar plan över hur man ska gå till väga, pga ensamhetskänslor, pga ojämlika förhållanden och uppbrott på vilket sätt det vara månde. Jag förstår att det kan bli så ibland och jag vet att det är vanligt.

Men.. Oavsett hur underlägsen eller sviken du känner dig, och av vilka anledningar det än må vara, så är ditt barn den som verkligen är i underläge. Ditt barn som du är ansvarig för. Det är ditt ansvar att skilja på vilka saker som barnen faktiskt inte har någonting att säga till om; huruvida ni ska skilja er eller inte, var barnet ska bo (i varje fall om det är små barn), var du som vuxen ska bo, jämfört med de saker som barnet faktiskt får säga till om; tex vilka leksaker som ska finnas hos vilken av föräldrarna, vilka böcker etc, etc. De saker/ämnen som barnet inte har någonting att säga till om ska heller inte diskuteras framför barnet. För barnet förstår inte och tolkar därför informationen på sätt som inte är samma som en vuxen tolkar på.

Om jag och exmaken hade diskuterat framför dottern huruvida vi skulle fira jul ihop eller ej så hade hon trott att hon hade något att säga till om i frågan och det hade hon inte! Hade vi diskuterat huruvida vi skulle skiljas eller inte framför henne hade hon på samma sätt trott att hon hade något att säga till om i den frågan och det hade hon verkligen inte. Huruvida vi skulle skiljas eller inte var något som bara hade med oss vuxna att göra och därför diskuterades det när hon sov. Eller i väldigt förtäckta ordalag så att vi inte alltid själva förstod vad vi menade när hon såg på tv... Det är mitt ansvar som förälder och det är hans ansvar som förälder. Det är bara mitt och det är bara hans. Med det menar jag att om en av oss vid något tillfälle glömde oss då var det den andres ansvar att säga till. Det låg på oss båda att säga stopp. Om jag glömde mig och han fortsatte då var det båda som hade gjort fel. Att säga att den andre började var aldrig en ursäkt! Men då hade vi det klart uttalat mellan oss att vissa saker var mellan oss vuxna, vad svårt det hade varit om vi inte hade det uttalat.